Kalle och Hobbe: Söndagssidor 1985–1995 har ett upplägg som gör att vi får ovanligt mycket inblick i skapandeprocessen. Varje uppslag presenterar en söndagssida. Till vänster är Bill Wattersons original reproducerade precis som de såg ut när de lämnade ritbordet, med skissrester, ändringar, detaljer i tuschlinjerna som man aldrig annars får se. Och till höger är den färdiga sidan i färg.

I den svenska utgåvan kommer originalen presenteras på engelska medan färgsidorna publiceras med svenskt text. Det blir en liten bonus för den språkintresserade.

På varje uppslag kommenterar Bill Watterson själv och som en sann konstnär är han naturligtvis aldrig nöjd. Till en början på grund av den begränsning en söndagssida trots allt förde med sig. Men sedan han fått igenom sina krav om en friare layout på inser han att det ju tar dubbelt så lång tid. Ibland är begränsningar inte så dumt.

Bonusinfo:

Texten nedan är hämtad från Kickstarter-uppdateringen
En söndagsuppdatering om Kalle och Hobbe: Söndagar 1985–1995

Bill Wattersons kamp för sina söndagar

En dagstidningsseries söndagssida har alltid varit något extra. Här får serieskapare mer utrymme att berätta en historia, serien kan publiceras i färg och eftersom söndagssidorna tar mer plats på sidan är det bara tidningarnas mest populära serier som får plats.

Men det här betyder inte att serieskaparna har fria tyglar. Och då syftar vi inte på att man är för ängslig som publicist där borta över pölen, något som för övrigt spridit sig till våra nejder också. Gud förbjude om något skulle väcka anstöt!

Men nej, serieskaparna har inte fritt kunna berätta en historia på söndagssidan, inte utan att anpassa seriens layout så att tidningsredaktörerna sedan ska kunna gå in och våldföra sig på materialet.

Det finns en logisk uppdelning av antal rutor, dess bredd och seriens höjd som gör en typisk söndagssida möjlig att redigera från trestripp-format till tvåstripp-format. Just en sådan slakt kan serieskaparna oskadliggöra någorlunda genom att göra en längre inledning, med eller utan skämt, som övre stripp. Denna kan sedan enkelt kapas om serien bara har plats som tvåstripp i en tidning. Men rutupplägget gör också att serien kan monteras om, trestrippens samtliga rutor kan användas i en tvåstripp där man sedan förminskar alltihop så att fler serier får plats på sidan. Låt vara hart när läsbara, men i alla fall … suck!

Vetskapen om att han kunde berätta en historia mycket bättre än den läsarna fick se var något Bill Watterson retade sig på. Efter en uppslitande strid om Kalle och Hobbes vara eller icke-vara som licensprodukt tog han, med syndikatet Universals goda minne, semester för att ladda batterierna. Den blev nio månader lång. Under den här tiden passade han på att jobba fram exempel på hur mycket bättre söndagssidan kunde bli om han fick layouta den som han ville. På Universal gillade man vad man såg och beslutade att söndagsserien från och med efter Bill Wattersons semester skulle säljas som en halvsidesfeature. Antingen det eller inte publicera söndagsserien alls, det stod tidningarna fritt. Syndikatet räknade med en minskning i försäljning och det var okej för serieskaparen. Hellre större konstnärligt utrymme och mindre plånbok än tvärtom.

Men det tog det hus i helsicke. Redaktörerna rasade. Vem var Bill Watterson som skulle bestämma hur deras seriesidor skulle se ut? Även kollegor rasade. Nu skulle ju de tidningar som valde att fortsätta med Kalle och Hobbe ha mindre plats över till andra serier. Bill Watterson blev kallad ”bortskämd egoist”, något han hade förståelse för. I ett förord någonstans minns han det här debaclet och konstaterar bittert att ingen någonsin diskuterade Kalle och Hobbes kvaliteter, om den här förändringen gjorde serien bättre eller inte.

Själv tycker Bill Watterson att hela serien tog en ny vändning efter denna förändring: ”Det här var så nära jag kunde komma min vision av vad serien kunde vara.” Och vi är benägna att hålla med.

Mikael Tegebjer och Ola Forssblad

Mer bonusinfo:

Bill Watterson har deponerat majoriteten av sina original hos Billy Ireland Cartoon Library and Museum i Ohio. Det är därför så få av hans original nått samlarmarknaden, vilket gjort att de som finns där når ohemula nivåer vid försäljningar. Förresten, den som händelsevis missade den stora Bill Watterson-utställningen 2014 kan få en glimt i Youtube-klippet för Exploring Calvin and Hobbes längst ner på den här sidan.